Klubbens historia

MRS är en anrik förening, grundad 1949.

Tina Lönnblad, tidigare ordförande i MRS, skrev om klubbens historia i en jubileumsskrift som gavs ut 1989, när klubben fyllde 40 år, och i ett medlemsblad 1999, när klubben fyllde 50 år.

Texten nedan bygger delvis på dessa äldre skrifter och kan därför innehålla uppgifter (exempelvis platsangivelser) som inte längre stämmer.

Från då till nu - några tankar från en gammal MRS:are

Mälarhöjdens Ryttarsällskap grundades av tre poliser 1949. Hästarna man hade då var s.k. kronohästar. Ridskolan fanns vid den här tiden i Bredängs gård. Bredängs gård finns tyvärr inte kvar längre men låg ungefär där Slättgårdskolan nu ligger. Det första ridhuset var av storleken 11 x 23 m! Acke och Elsa Rundberg var de som började med ridskoleverksamheten. I början var det endast vuxna som kunde få ridlektioner eftersom det fanns bara stora hästar. De första hästarna som köptes till ridskolan var två stycken russ, gamla MRS:are kommer säkert att känna igen namnen. De bägge russen hette Putte och Knutte. Knutte visade tidigt oanade talanger i både det ena och det andra, i första hand hoppning och han var bäst i hela Stockholm under den här tiden. Mer om Knuttes andra talanger senare.

Ett litet torp som låg alldeles nära stallet blev den första klubbstugan. Torpet hade ett litet rum med öppen spis och framför den brasan tillbringades många ”After-horse” timmar. Bredängs gård hade varken elektricitet eller rinnande vatten så därför måste alla hästarna vattnas med hinkar. Varken Bredäng, Sätra eller Skärholmen var bebyggd än så länge så det fanns nästan obegränsade naturområden att rida i (lite annat än nu).

1959 flyttade ridskolan till Slättens Gård, på ett ungefär där Preem ligger idag. Den gamla ladan som byggdes om till ridhus upplevdes som jättestor, 15 x 30 m. Ridskolan hade nu utökats med 15 ponnier, ett av russen blev min första favorit – Rasmus – hette han. En annan mycket välkänd fyrbent MRS:are från dessa tider hette Smuggel. Acke och Elsa köpte Smuggel från Gotland och under en period var Smuggel Sveriges bästa hopphäst under samma tid som han fortfarande tjänstgjorde som lektionshäst.

1966 var det dags att packa flyttlasset igen, denna gång till Sätra Gård, det som vi idag brukar kalla för “gamla” stallet. Knutte, ja, han var ett äkta gotlandsruss och ni vet alla vad det kan innebära. Han levde verkligen upp till attributet äkta gotlandsruss och hittade också på några nya som han också levde upp till. Avkastarkungen var ett. När han kom in på tävlingsbanan så siktade han in sig på närmaste ler eller vattenpöl och däri förpassade han sin ryttare, gärna även sadel och träns. Han var väl medveten om att det vankades en hink havre för att han skulle låta sig infångas. Smuggel brukade vi skoja om att om man fick honom på en klubbtävling i hoppning så räckte det med att visa honom banskissen så fixade han resten. En otrolig läromästare.

Gotland

Somrarna tillbringades på Mickels gård i När på Gotland. Sommarens höjdpunkt för en ung ponnytokig tjej var att få åka på ridläger till Gotland. Hästarna stod längst ner på bildäck under överresan. Vi turades om att stå där nere och ”vakta” våra fyrbenta vänner. Det enklaste sättet att ”frakta” hästar från Visby till När, ca 6 mil, var givetvis med sadel, träns och ryttare, dvs. vi red helt enkelt. Under tiden körde transporten i skytteltrafik och hämtade upp oss efter hand. Jag och min första hästkärlek, Rasmus, ett robust gotlandsruss fick jag rida nästa hela vägen fram till När från Visby. Så många timmar i sadeln för en ponnytjej var ju lycka och dessutom på favoritponnyn,,,, ja, ni vet känslan.

Ett ridläger på Gotland, innehöll bland annat hoppning över små enbuskar, badade och simmade med hästarna gjorde vi på Närsholmen, en heldagstur till Lau-viken där höjdpunkten var uppställning på led bredvid varandra vid ena änden av Lauviken och sedan gällde sist till andra änden är en badkruka….. Var man inte uppmärksam så kunde ridlärarna sätta full fart utan att säga till i förväg. Ingen sparade på ”krutet”. Jag är övertygad om att de fyrbenta tyckte det var minst lika kul som vi gjorde. Visserligen fick man ägna hela kvällen åt att smörja sadel och träns men det var det värt. På Närsholmen gick kor från gårdarna runt omkring på bete och visst försökte vi lite då och då leka cowboys och indianer bland dessa ”vilda” kor. Vi hade ingen som helst framgång i detta – korna slutade knappt beta när vi kom galopperande. Tur att man inte tänkte sig en framtid som kofösare.

Tävlingar

Tidigt, redan under 50- och 60-talen så anordnade Mälarhöjdens Ryttarsällskap stora nationella tävlingar i både dressyr och hoppning, då på Mälarhöjdens Idrottsplats – ”Myren”. Även det olympiska dressyrprogrammet har ridits på en av klubben anordnad tävling. 19 september 1964 anordnade klubben nationella dressyrtävlingar på Myren och tidigt samma morgon fick klubben en förfrågan från Sveriges Olympiska kommittee om det var möjligt för våra svenska deltagare i de Olympiska spelen att få rida upp sitt program ”utom tävlan”. Svaret på denna fråga var ju självklart JA. Gissa om denna uppvisning blev en dundersuccé.

Sätraplatån - en av Stockholms absolut vackraste tävlingsplatser åtminstone om man får tro ryttarna som kommer tillbaka år från år och att vi själva tycker det är väl ganska självklart. Jag satt själv i sekretariatet vid våra A tävlingar (som det hette då) på platån och pratade med en trevlig gotlänning vid namn Sylve Söderstrand, jag tror visst att han håller på med hästar än i dag ☺ Kungligt besök har vi också haft på våra platå tävlingar i form av prinsessan Madeleine.

Traditioner

Redan 1956 började klubben fira Lucia. I stort sett har det firats på samma sätt sedan dess. Uppträdande av våra medlemmar både med och utan våra fyrbenta vänner. Självklart också alltid Lucia med sitt följe av tomtar, pepparkaks-gummor och pepparkaksgubbar. Familjedagen är också en tradition som har hängt med under många år. Många fyrbenta vänner har man fått genom åren som alltid berikat livet, stöttat när det varit svårt, som man har skrattat och gråtit med, berättat hemligheter för som aldrig någonsin fördes vidare. Den där kompisen som alltid ställde upp när det behövdes, outtröttligt lyssnade i timmar utan andra krav än att bli ordentligt ryktad och en bit morot. Kärleken till våra fyrbenta vänner i stallet kommer alltid att bestå och de tvåbenta man får förblir vänner för livet.

Delar av texten är hämtad från klubbens jubileumsskrift som gavs ut 1989 vid vårt 40 års jubileum och från ett Mrs-nytt, som vår medlemstidning hette, “De första 50 åren” som utkom 1999.

Tina Lönnblad